Sep 26 2014

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Sep 25 2014

Häxan Jolie och bilåkande filbunken Hardy

Maleficent (2014)

Fan vet om det inte är lite i ropet nu ändå att det ska återvändas till gamla klassiska sagor från förr? Och helst ska man gärna visa upp dem ur en annan synvinkel. En annan take.

Här är det Törnrosa från sent 50-tal som får sig en rejäl tillhyvling och förses med nya kläder. Men vänta, det är ju inte Törnrosa själv som får spela förstafiolen här! Nej det är ju sagans badass, häxan Maleficent, minsann som står i fokus. Hur många har inte undrat över HENNES historia i den gamla sagan…? Inte jag kan jag säga.

Hursomhelst dyker hon nu upp i form av en superslimmad och smidig Angelina Jolie…med HERREGUD SÅ SKARPA KINDBEN! Nästan läbbigt bara det. Annars är det inget större fel på att se Jolie i en filmroll igen. Även om hon inte är världens bästa skådis, har hon en mycket bra scennärvaro i det mesta hon tar sig för. Ok, så vad händer egentligen i det påhittade kungariket om det egentligen är så att ”häxan” inte alls är så häxig utan mest bär på sorgsna minnen som försatt henne i besvärlig situation och gjort att häxstämpeln sitter som ett kletigt klistermärke i pannan på henne (mellan de två besynnerliga hornen)?

Här finns en backstory som faktiskt känns okej, en del visuella effekter som duger gott. Tyvärr fegar såklart Disney ut och vågar inte anpassa rullen till enbart en vuxen publik (nej inte SÅN publik), då hade det kunnat bli både mörkare och djupare och mer intressant. 11-årsgränsen måste hållas och därför blir det mest mellanmjölk i slutänden. Synd, då Jolie känns som den perfekta personen att ta ut svängarna ännu mer med sin figur. Här hittas också kufen Sharlto Copley i synnerligen oinspirerad roll. Men vad gör man inte för lite stålars?

Bra idé, bra Jolie, men rätt jolmigt resultat i mitt vuxna åskådaröga.

Locke (2013)

En man sitter i sin bil. På väg hem i kvällen från sitt jobb. En rättskaffens man förstår man snabbt. Vid en korsning ska han uppenbarligen svänga vänster, hem till sin väntande familj. Istället svänger han höger och kör ut ur staden. Från Birmingham mot London. Han har bestämt sig, han måste göra en sak. Uppenbarligen med vissa konsekvenser, men han BARA måste!

Att en film som handlar om en snubbe som kör bil i 85 minuter och ägnar sig åt att prata i mobiltelefon kan vara så satans SPÄNNANDE och FÄNGSLANDE är ju egentligen löjligt. Ändå är det precis vad som sker! HELA filmen i en bil. Utanför rullar den engelska kvällen förbi i form av trafik, motorvägar och gatlyktor. Inne i bilen sitter Ivan Locke (Tom Hardy) och har liksom på det mest förunderligt lugna sätt man skådat bestämt sig. Han måste ta tag i en sak. Återstår bara att ringa sin väntande fru (och barn) och säga att han inte kommer hem till fotbollsmatchen på tv. Att ringa sina arbetskollegor och säga att han inte kan ta tag i det mest avgörande ögonblicket på jobbet tidigt nästa morgon.

Att påstå att hans beslut inte kommer att röra upp himmel och jord på olika sätt för alla inblandade…vore att ljuga å det grövsta. Å andra sidan kan man inte låta bli att imponeras av vår mans totala lugn och fantastiska pondus. Hardy gör sin Ivan Locke till en figur man inte kan ta ögonen från! Varför gör han allt detta? Varför höger istället för vänster?

Bara för frågvisa att se filmen och förundras över att det ibland krävs så lite för att åstadkomma så stor filmkonst på dramafronten.
Och vilken jäkla tur att det var bra mobiltäckning hela tiden!

Sep 24 2014

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 

Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Sep 23 2014

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Sep 22 2014

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.

 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.

 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.

 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

Sep 15 2014

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Sep 11 2014

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Aug 31 2014

Vägskäl – den ofrivillige livskrisaren

Och så var hösten hösten här.
Bara sådär. Men det är ju som det brukar. Inget konstigt i det.

En bit av något som bäst kanske skulle kunna beskrivas som en dyster version av den krispiga höstmånaden smög sig dock in hos undertecknad redan i slutet av den sköna sommaren. Framkallade vågor av förtvivlan, sorg och typ tusen frågor.
Vi styr inte över det som sker i tillvaron. Plötsligt händer det, som den så uttjatade reklamen brukar hävda (fast då i mer positiv mening förstås). Man tror att man har räknat ut det, livspusslet. Eller tror och tror…man riktar in sig på det man har för avsikt att följa.
Vägen framåt. Den trygga och stabila.

Den här smällen drabbade mig hårt. Så hårt. Hårdare än någonsin faktiskt. Som om en helt oförberedd Rocky Balboa fått sig en rallarsving av den stenhårde Drago, och inte kunnat parera. Inte haft ett manus som räddade honom med gonggongen.
Jag har varit låg, så otroligt låg. Är fortfarande. Djupa dalar och lite lättare dar. Det går i de där berömda intervallerna.
Skrivandet här har blivit lidande. Ingen geist, ingen glädje att leka med ord. Ingen mening?
Fast jag vet att det finns inom mig såklart. Någonstans.

Smärta kan dövas med artificiella inslag, substanser, vätskor. You name it. Jag har förstås tagit just film till hjälp. Och tv-serier. Men det hade ni väl redan fattat kanske.
Om jag hade varit regelbunden här på bloggen under de veckor som gått sedan sist…HADE jag kunnat skriva om att Arnolds Sabotage var bättre än jag trodde…trots fruktansvärt överspel på de flesta inblandade, att Noah utan tvekan är årets värsta prettodynga jag haft det tvivelaktiga nöjet att genomlida, att Captain America: the winter soldier är den BÄSTA Marvel-rullen sedan The Avengers, att Bad Neighbours fick mig att skratta, att Grand Budapest Hotel mycket väl kan vara årets bästa film, att The Expendables 3 var precis så trevligt tjommig och KUL som jag hade hoppats på, att X-men: days of future past var ok men lite blaha blaha, att Spiderman 2 kändes lite…onödig, att Pompeii mest blev en fattigmansvariant av Gladiator, att tv-serien Banshee var en riktigt positiv överraskning, liksom The Americans, att The Last Ship är precis så lökigt patriotiskt och Michael Bay-aktig som man kan misstänka…men ändå härligt påkostat underhållande under sin första säsong.
Tja…typ så hade man ju kunnat fylla bloggen. Men vaddå, det finns väl inget som säger att man inte kan återkomma till mer åsikter om dem…vad det lider.

För lider lite gör jag ju just nu.
Jag jobbar på det. Vill hitta punkten då mitt stora hobbyintresse återigen tar en viktig plats i sinnet och hjärtat och kommer få mig vilja fästa tankar och ord på print. Just nu är det lite svårt. Sinnet och tankar finns på annat håll. Liksom orden som fästs på papper.
Och just nu handlar det inte så mycket om film i det fallet.
Jag känner mig som en Tom Hanks med kartan i näven vid vägkorsningen i slutscenen i Cast Away. Möjligen utan hans leende i mungipan.

Men jag kommer tillbaka.
Det är planen.

Sommaren over and out.
God höst hörni!

Aug 6 2014

Sommarklubben: Willow (1988)

Minns Ditt 80-tal och kanske är chansen ganska stor att du kommer trilla över den här titeln. Förr eller senare!
Ännu fanns inga filmer om nån ring, märkliga riken eller lustigt folkslag som hade gjort intryck på sin publik.
Kanske regissören Ron Howard och fantasifarbrorn George Lucas till och med var lite föregångsmän på den här punkten!?

Här får vi oss då till livs ett namnlöst land i en tidlös ålder. Ett nyfött barn (”she´s got the sign!”) måste skyddas från den genomjävliga drottningen Bavmorda (Jean Marsh) som styr riket med järnhand. Uppgiften faller på dvärgen Willow (JA…jag skriver dvärg!), först motsträvig men sedan all-in för sin uppgift. Barnet ska levereras på angiven destination, men det gäller att ta sig förbi hinder som soldater, vildmark, magi, troll…och opålitliga skojare som tex gamängen (fast med gott hjärta!) Val Kilmer! Då rätt unge filmmakaren Howard med sedvanlig episk musche från denna tidsålder (UNDERBART extramaterial på skivan…som dessutom låter skägget Lucas komma till tals lite också!) vet precis hur man blandar och ger ett lekfullt äventyr som (nästan) passar hela familjen som handen i handsken! Warwick Davis och snyggisen Joanne Whalley bidrar till den mustiga rollistan.

Ok, tar man, i detta, tidevarv, ett steg tillbaka och ser på skapelsen med kanske lite nyktrare ögon än de semesterfebriga…så kan det såklart konstareras att vissa av effekterna inte direkt håller världsmästarklass.
Kanske nästan lite skämmigt i vissa lägen. Men vaddå! Inget som stör den stora helheten och ingen kan beskylla upphovsmakarna för att det blir tråkigt under en enda sekund!

Willow är ett frejdigt äventyr! Som sagt, kanske till och med lite föregångare i denna märkliga mytologi om mystiska riken och lurig magi.
Och där det finns riktigt taskiga elakingar, kan man också räkna med att det finns hjältar som står upp!
Som här! En riktig liten favvo från the roaring 80´s!
Beskydd i sommarnatten.

Aug 5 2014

Apornas planet: Uppgörelsen (2014)

Apfilm nr 2 i ”rebooten”. Jomen jag satt ju där med de där hatiska 3D-glajorna på skallen dårå. Detta till en film som inte hade ett skvatt att tillföra i DEN tekniken. Man undrar bara: VARFÖR envisas med att prångla ut nya popcornsrullar i det här formatet?!

Nåväl, skit samma. Det var ju filmen vi skulle foka på. Jag gillade första rullen för ett par år sedan. Den med James Franco. Det var ett snyggt komponerat drama som mer än väl lade grunden till hur hela storyn kommer att utvecklas. Inte minst slutade den jäkligt snyggt. Det kändes verkligen som DEN rullen tog sin tid för att grunda hela konceptet.

Nu möter vi upp utanför San Francisco igen. En jäkla lång tid har uppenbarligen förflutit sedan det ödesdigra viruset slog ut nästan hela jordens befolkning. Apkolonin under den buttre men stolte Caesar frodas och lever ganska välmående. Människor har man inte sett röken av på typ 10 år. Naturligtvis går det bara ett par minuter innan DET ändras. Konfrontation och allmän osäkerhet plus darriga avtryckarfingrar på de rätt spaka människorna som kanske inte hade räknat med att springa på apekatter så pass nära lämningarna av det gamla stolta SF (inte biografen då alltså!).

Nu vill de ”hårlösa aporna” bara mecka lite med en kraftstation i närheten för att få igång elförsörjningen ned till ruinstaden. En sorts bräcklig ”vapenvila” (eller vad man nu ska kalla det) mellan apor och mankind kommer till stånd. Caesar är ingen hjälteapa som litar på mänskorna direkt..men ok då. De kan väl få sin el kanske. HAHAHA..jaja…om allt vore frid och fröjd skulle ju såklart filmen plötsligt vara slut! Nej, här behövs lite katalysatorer för att göra allas tillvaro orolig och instabil! Och orosmomenten hittas på båda sidor i leden. Hos aporna hos den rälige, ärrade och maktkåte apan Koba (den opålitlige apekatten från förra rullen ni minns…!), och hos människorna i den enfaldige och icke långsiktigt tänkande tjommen Dreyfus (Gary Oldman…visst serru!). Mänskohjälten Malcolm (Jason Clarke) förespråkar vett och sans..och kanske till och med lite allians med apkulturen…men får knappast gehör för sina funderingar. Och allt som kan gå på tok gör naturligtvis det! Caesars trötta insikt om att det inte går att lita på människor överlag stämmer rätt bra, men han får också lära sig att apor minsann kan vara rejäla ögontjänare de med!

dags för lite monkey business?

Dagens rulle känns betydligt mer som ett nedslag en stund i en tillvaro som stapplande försöker överleva i efterdyningarna av den Stora Katastrofen. Storyn är ganska rak och enkel. Oheliga allianser ingås, bryts och fördomar och rädsla får utlopp. Det är såklart den gamla hederliga berättelsen om andras kulturer och okunnighet inför dessa som sitter i förarsätet. Är den här delen mer som en sorts gedigen transportsträcka in mot ännu en del i berättelsen om ett par år? Känns som det va?

Men det är snyggt. Vansinnigt snyggt. Regissören Matt Reeves (Cloverfield) har lekt ihop en galet sömlös rulle med snitsiga effekter. Aporna KÄNNS verkliga, AGERAR så snorverkligt att man tror att producenterna kanske i själva verket har ägnat 20 år att dressera fram ett gäng schimpanser just för medverkan i den här rullen. Naturligtvis är det Förste Apskådespelaren Andy Serkis (undrar om han kan få nåt annat sorts jobb i framtiden) som står för grannlåten..och sedan har det liksom bara varit för CGI-folket att klona Serkis framför färgskärmarna. Jason Clarke har ingen Franco-utstrålning men det behöver å andra sidan inte vara någon större nackdel. Mer fokus på storyn då. Det som känns liiite tröttsamt hos San Franscisco-gänget är att Gary Oldman ÅTERIGEN får göra en snubbe som bara är sådär envist enfaldig och vägrar lyssna på vett, etikett och ganska normal logik. Oldman är ju rutinerad såklart, men man undrar om han inte blir trött på att nästan alltid bli inkastad i samma typ av roller…? Eller vaddå…tillräckligt mycket stålars så skiter man väl i det….kanske. Jaha ja, och sen var visst Keri Russell med också. Kul för henne, men sådär jättemycket intryck hinner hon inte göra med sin roll. Tycker jag.

Apornas planet: Uppgörelsen handlar egentligen bara om just en…uppgörelse…för stunden.
Men det räcker å andra sidan ganska långt när det visualiseras så snyggt som det gör här. Förra rullen var mer ”matigare” kan jag nog tycka…därmed inte sagt att den här rullen inte på något sätt är en stabilt bra uppföljare.
Jag hänger med på det fortsatta (?) tåget med omtaget på den klassiska envigen mellan människa och apa.

 

 

Aug 4 2014

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

Katastrofen: The Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

 

Aug 1 2014

Sommarklubben: Betty tur och retur (2000)

Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.

En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.

Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!

Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.

 

 

Jul 30 2014

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

HAHAHAHA!
Trodde ni jag skulle lämna den här utanför i år!??! NO WAY JOSÉ!
I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

Länge leve Bernie! Ahh, en ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING! Tror banne mig jag jackar upp den ett snäpp efter sommarens återtitt! NEJ, jag skojar INTE!
80-talsparty i sommarnatten!



JUBILEUM: Dagens inlägg är dessutom det 1000:e på Flmr-bloggen! Så galet trevligt att just en weekend hos Bernie fick symbolisera detta faktum!
Nu kör vi vidare mot nya mål!

Jul 29 2014

Sommarklubben: 1941 (1979)

Rullen som räknas som en av mästerregissören Steven Spielbergs största floppar rent ekonomiskt.
I alla fall om man ser till den amerikanska publiken, de gillade inte alls det här. Annat var det här i Europa, där också filmen fått in de flesta av sin pluringar.

Och visst, jag var så dunderförtjust av den här galna komedin att jag såg den på bio två gånger. Kanske tre.
Spielberg berättar alltså den ytterst sällsamma storyn om den hysteri som utlöstes i Kalifornien veckorna efter att japanerna bombat Pear Harbor i december 1941. Nu trodde man att en fullskalig invasion längs kusten var förestående. Spielberg och manusförfattarna tog fasta på en del verklighetsbaserade händelser och skapade denna humorbomb som briserar med antal olika sidoberättelser, den ena knäppare än den andra.

Och så fyller man på med ett tjog mer eller mindre heta skådisar för tidpunkten; vad sägs om Dan Aykroyd, John Belushi, Treat Williams, Lorraine Gary, John Candy, Tim Matheson, Christopher Lee, Toshiro Mifune och Nancy Allen.
För att nämna några.

1941 Komedi i kubik. Eller nåt. Jag har alltid älskat rullen. Trevliga tramsigheter. Satans amerikanare att inte uppskatta flabbhumor. Filmnördar missar naturligtvis inte herr Spielbergs drift  med sin egen film om den stora otäcka hajen. (bonusinfo: det är samma kvinna i båda filmerna!)
Hysteri i sommarnatten.